Motgift mot lögnen i nutid och dåtid

Polackerna har gått med offerkoftan på ända sedan 1939. Men var Polen ett alldeles oskyldigt offer i andra världskriget? Bidrog man inte själva från polsk sida till att besegla sitt öde som av främmande makt våldtaget och ockuperat land? Vid vilken tidpunkt avgjordes Polens öde? Vilken händelse dömde Polen till undergång? Vilka stormakter bidrog mest till ockupationen av Polen den 1 september 1939? Var det startpunkten för andra världskriget? Vilka länder startade kriget? Kunde det förhindrats?

Historisk bakgrund: Polen var som allra störst år 1772. Det var en stormakt under benämningen Det polsk-litauiska samväldet eller “Republiken av två nationer”. Efter 1772 började denna stormakt krympa för att helt försvinna som självständig statsbildning, och kom att delas upp mellan tre imperier: Det Habsburgska imperiet, det Tsarryska imperiet och imperiet Kejsardömet Tyskland. Polen återuppstod som självständig stat 1918, vid första världskrigets slut, och efter två ryska revolutioner som resulterade i bildandet av Sovjetryssland.

Det var ett litet Polen som vägrade ge upp hoppet om att kunna återupprätta Polen som en stormakt inom 1772 års gränser. När vitgardisterna kastade in Sovjetryssland i ett storskaligt och blodigt inbördeskrig, var Polen en av de många länder som tog sig rätten att tränga in i Sovjetryssland för att strida på vitgardisternas sida. Polen hamnade som angripare i ett regelrätt invasionskrig mot Sovjetryssland, ett krig som Polen vann, där Sovjetryssland tvingades avträda västra Ukraina och västra Belarus till Polen.

Lägg detta på minnet, för när Tyskland anföll Polen 1939 och ockuperade landet, gick sovjetiska Röda armén in i den östra delen av Polen, för att ta tillbaka de sedan urminnes tider ryska territorier som Polen erövrade 1920-1921. Den sovjetiska armén gick över gränsen till Polen först den 17 september 1939, när Polen hade upphört att existera som självständig statsbildning, och detta först efter att den sovjetiska politiska ledningen hade bombarderats av krav från Hitler att gå in i Polen och ta det som Sovjetunionen, enligt gjord överenskommelse, skulle ha. I annat fall skulle Tyskland komma att ta även dessa områden, hotade Hitler. Den 23 augusti 1939 undertecknade Tysklands och Sovjetunionens utrikesministrar ett avtal, enligt vilket man inte skulle anfalla varandra. Man delade även temporärt upp Europa i intressesfärer. Jag återkommer till detta avtal längre fram i mitt inlägg. Men vad avgjorde Polens öde? Var Polen ett oskyldigt offer i andra världskriget? Eller är det dags att ta av sig offerkoftan?

Jag erinrar mig att Polen ingick ett avtal med Tyskland redan 1934. Detta avtal var det första i sitt slag som något land ingick med det Nationalsocialistiska Tyskland. Avtalet, under benämningen Hitler – Pilsudski Pakten, gick ut på att Tyskland och Polen inte skulle anfalla varandra, att man skulle samarbeta på en rad områden, samt att man skulle utarbeta en gemensam strategi för ett framtida anfall mot Sovjetunionen, där den tyska och den polska armén tillsammans skulle erövra den europeiska delen av Sovjetunionen. Polens politiska ledning med den fascistiske diktatorn Pilsudski i spetsen hoppades då på att med Tysklands hjälp kunna återupprätta det polsk-litauiska samväldet (en stormakt) inom 1772 års gränser. Polen var vid undertecknandet av denna pakt med Tyskland en halvfascistisk stat, som var beredd att bilda en union med det nationalsocialistiska Tyskland. Man samarbetade och förberedde sitt gemensamma korståg mot Sovjetunionen. Man hade en gemensam fiende. Men så hände något som gjorde Hitler rasande, som fick honom att säga upp pakten med Polen, och som satte definitiv punkt för samarbetet länderna emellan. Hitler ställde ett ultimatum. Han ställde vissa konkreta krav som Polen avvisade, vilket avgjorde Polens öde.

För att pakten mellan Polen och Tyskland skulle fortsätta gälla, och samarbetet mellan länderna fortsätta, krävde Hitler att Polen skulle lämna tillbaka vissa områden, som enligt Hitler varit tyska sedan urminnes tider, men som Tyskland tvingades avträda till Polen vid första världskrigets slut, varvid Tyskland tvingades till kapitulation och ett för Tysklands del förödmjukande fredsavtal. Hitler krävde staden Danzig (på polska: Gdansk) tillbaka, samt tillåtelse från Polen att få bygga en förbindelse mellan Tyskland och Ost-Preussen (som var tyskt), alltså en landsväg i form av en broliknande konstruktion längs den polska kusten. Hitler krävde inte att få bygga en landsväg på polsk mark för att förbinda de två tyska territorierna. Man kan tycka att Hitlers krav var rimliga, till och med fullt berättigade: Att få tillbaka en stad med en till hälften tysk befolkning, en stad som tillhört Tyskland före första världskriget, samt möjligheten att förbinda två tyska territorier.

Vad blev Polens svar på Hitlers ultimatum? Ett blankt NEJ. Ett totalt avvisande av Hitlers krav. Man vägrade lämna ifrån sig så mycket som en kvadratmeter av den mark som ursprungligen varit tysk. Fullkomligt rasande skällde Hitler ut den polska ledningen, kallade dem undermänniskor, varvid han jämställde polackerna med Sudaneser. Han ville inte ha någonting mer med polackerna att göra. Hitler sade genast upp avtalet (pakten) med Polen, samt meddelade sin avsikt att anfalla Polen. Hitler ställde sitt ultimatum i början av april 1939. Polens avslag beseglade Polens öde. Den polska makteliten dömde Polen till att bli invaderat, ockuperat, våldtaget och raserat flera månader före undertecknandet av Molotov-Ribbentrop “pakten”! Den 22 april 1939 tillkännagav Hitler att han hade tagit det definitiva beslutet att anfalla Polen. Nu var det bara en tidsfråga. Inte om, utan när den tyska armén skulle tränga in i Polen, för tidpunkten när detta skulle komma att ske hade Hitler ännu inte klart för sig.

Det tål att understrykas att den 22 april 1939 var det inte tal om att något avtal mellan Tyskland och Sovjetunionen skulle slutas. Så snart den sovjetiska ledningen med Stalin och Molotov i spetsen fick kännedom om Hitlers definitiva beslut att anfalla Polen erbjöd man Polen hjälp att avvärja det kommande anfallet. Man föreslog att Polen och Sovjetunionen skulle ingå ett avtal om ömsesidigt militärt bistånd i händelse av ett tyskt anfall. Polen avvisade omedelbart detta erbjudande från sovjetisk sida. Antingen trodde man att den polska armén var stark nog att kunna försvara Polen, eller så inbillade man sig att man skulle kunna komma överens med Hitler om en fredlig lösning. Man hoppades förmodligen på att Storbritannien och Frankrike skulle komma till undsättning den dag Hitler skulle anfalla. De hade ju ett avtal med Polen, där de lovat att försvara Polen i händelse av tysk aggression. Att detta avtal enbart fanns på pappret, och skulle komma att brytas den 1 september 1939, då Tyskland anföll Polen, hade polackerna inte klart för sig. Storbritannien, Frankrike och USA som hade smidit svärdet (Hitler!) som skulle svingas mot Sovjetunionen, hade långt tidigare tagit beslutet att lägga Polen för Hitlers fötter, att tillfälligt offra Polen, som tyvärr råkade ligga mellan Tyskland och Sovjetunionen, för korståget österut mot Bolsjevismen i ett Sovjetunionen, där utvecklingen gick med sjumilasteg, allt medan den västerländska kapitalismen befann sig i en djup systemkris. Det ekonomiska hotet från en supermakt i vardande skrämde skiten ur den västerländska makteliten, bankirerna och finanskapitalisterna. I ljuset av detta var beslutet att offra Polen inte svårt att ta. Dessutom var det angeläget att blidka Hitler, för att slippa träffas av det svärd man smidit, och som skulle kunna visa sig vara tveeggat. Man ville vända Hitler österut. Någon annan väg än genom Polen fanns inte för Hitlers armé. Så man beredde vägen för Hitler genom Polen.

Alltsedan Hitlers makttillträde hade man från sovjetisk sida ansträngt sig till det yttersta för att skapa allianser med så kallade demokratier i Väst, såsom Frankrike och Storbritannien, för att försöka förhindra ett nytt världskrig, eller åtminstone skjuta upp det några år. Stalin insåg ända från början hur farlig utvecklingen i Europa var, och vad som var på väg att ske, men hans röst var som en ropandes röst i öknen. Medan ledande “demokratier” i Europa förde mörka krafter till makten, för att därefter göda dem, förde Sovjetunionen en konsekvent kamp mot dessa mörka krafter, ända tills dess att alla möjligheter att rädda inte bara Polen från undergång, utan hela Europa från ett nytt världskrig, var uttömda. Stalin och Molotov kämpade ända in i kaklet, men utan framgång. Vilken roll spelade Polens maktelit här?

Från sovjetisk sida var man alltså ytterst angelägen om att Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen skulle skapa en allians för att möta det framväxande hotet från nazism och fascism, och om möjligt försöka förhindra ett andra världskrig från att bryta ut, eller att åtminstone försöka minska dess skadeverkningar. Dock var man medveten om att Frankrike och Storbritannien hade ingått avtal med Tyskland att inte anfalla varandra, så förhoppningarna måste initialt ha varit ganska dämpade från den sovjetiska sidan. Dock visste den sovjetiska ledningen att såväl Storbritannien som Frankrike hade ingått avtal med Polen, att i händelse av tysk aggression mot Polen, skulle de bistå Polen militärt. De hade därmed skriftligen dokumenterade förpliktelser gentemot Polen, som de inte gärna kunde bryta hur lättvindigt som helst. Från sovjetisk sida insåg man inte då att detta avtal med Polen inte var värt pappret det var skrivet på, att man från brittisk och fransk sida inte hade för avsikt att bryta sina avtal med Tyskland om att inte angripa varandra, och att man inte hade lust att förstöra det nazistiska svärd man hade smidit under lång tid, och som var ämnat att svingas mot Sovjetunionen.

I ett sista desperat försök att avvärja ett nära förestående krigsutbrott inbjöd den sovjetiska ledningen Frankrike och Storbritannien till överläggningar i Moskva. På sovjetiskt initiativ skulle man alltså försöka skapa en allians mellan Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen. Representanter för de brittiska och franska regeringarna reste till Moskva för att diskutera den uppkomna situationen i Europa, med Hitlers definitiva beslut att anfalla Polen, samt den polska ledningens vägran att ta emot erbjuden sovjetisk hjälp, med representanter för den sovjetiska regeringen. En rad arbetsmöten inleddes, där parterna skulle försöka förhandla fram en lösning på hur man skulle kunna bistå Polen, samt avvärja ett krigsutbrott. Hur avlöpte dessa möten?

Från sovjetisk sida var man kompromisslös på en punkt. Villkoren för att Sovjetunionen skulle agera militärt mot Tyskland, genom att låta Röda armén gå över gränsen till Polen och genom polskt territorium mot gränsen till Tyskland, för att om möjligt avvärja ett tyskt anfall, eller strida på Polens sida om anfallet redan inletts, var följande:

Att en militär allians mellan Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien först hade ingåtts, så att Röda armén hade full uppbackning från de brittiska och franska arméerna från allra första början. Ensamma tänkte man inte gå in i Polen för att starta krig mot Tyskland i förebyggande syfte. Från sovjetisk sida kunde man inte helt säkert lita på att britter och fransmän skulle riva upp sina avtal med Tyskland för att ställa sig bakom Sovjetunionen i skarpt läge.

Att man från brittisk och fransk sida kunde övertala den polska regeringen att ge Sovjetunionen tillåtelse att låta Röda armén gå över gränsen till Polen, för att ta sig mot gränsen till Tyskland, för att där ansluta sig till den polska armén. Utan grönt ljus från Polen vägrade Sovjetunionen låta Röda armén gå in i Polen. Man ville inte framstå som angripare, som den som startade andra världskriget.

Kraven från Sovjetunionens sida var inte förhandlingsbara. Det skulle snart komma att visa sig att den rätta viljan att ingå i en allians med Sovjetunionen, för att sätta stopp för Hitlers planer, inte fanns hos Storbritanniens och Frankrikes makteliter. Man genomförde tjugo (20) resultatlösa arbetsmöten! Det visade sig att representanterna för de brittiska och franska regeringarna saknade fullmakter att sluta några som helst överenskommelser, än mindre skapa en militär allians mellan de tre länderna. Man hade alltså skickat representanter på för låg politisk nivå till Moskva, utan att befullmäktiga dessa till att ta några som helst beslut. Detta var förmodligen en skenmanöver från Frankrikes och Storbritanniens sida. Man ville ge sken av att vilja försöka stoppa Hitlers planer, medan man samtidigt försökte avleda uppmärksamheten från det som var på väg att ske, och som man själva aktivt hade medverkat till, och skapat förutsättningar för.

Från sovjetisk sida var man som sagt ytterst angelägen om att skapa en militär allians för att stoppa Hitler medan tid fanns. Representanterna för Storbritannien och Frankrike tog kontakt med sina respektive regeringar för att meddela dem detta. Som svar fick de från London och Paris, att man där hade tagit kontakt först med de polska ambassadörerna, sedan med den polska regeringen, och därefter med den polske presidenten, och i tur och ordning fått samma svar från samtliga instanser: Aldrig någonsin kommer vi att tillåta att en rysk soldat sätter sin fot på Polens heliga mark. Klara besked från alla politiska nivåer i den polska makthierarkin: Ett blankt NEJ! Därmed var alla möjligheter för Röda armén att via Polen nå Tysklands gräns mot Polen, för att avvärja ett tyskt anfall mot Polen, helt uttömda. Att gå in i Polen utan tillåtelse skulle av Polen uppfattas som en krigshandling.

Under hela sommaren 1939 hade man från sovjetisk sida gjort allt vad man kunnat för att skapa en militär allians tillsammans med Frankrike och Storbritannien, men det var dömt att misslyckas. Polens maktelit hade dömt Polen till undergång. Någon hjälp från Storbritannien och Frankrike var inte att vänta, eftersom dessa länders regeringar hade beslutat att lägga Polen för Hitlers fötter, så att hans armé skulle kunna erövra den europeiska delen av Sovjetunionen åt dem. I slutänden av kriget skulle Europas “demokratier” med dess samlade arméer komma att besegra Tyskland, tvinga det till kapitulation, varpå man skulle vrida bytet ur Hitlers händer, var det tänkt. Polens öde i den ena vågskålen vägde lätt som en fjäder, när möjligheten att ta kontroll över Sovjetunionens naturtillgångar och industriella kapacitet, samt föra Ryssland tillbaka till kapitalismen, låg i den andra vågskålen. Det handlade om Sovjetunionens kärna: Ryssland, Ukraina och Belarus. Det var denna kärna man ville ta kontroll över.

Alla möjligheter att stoppa Hitler och därmed förhindra andra världskrigets utbrott var helt uttömda. Det hade Storbritannien, Frankrike och inte minst Polen sett till, eller mer korrekt uttryckt, makteliterna i dessa länder. För Sovjetunionens del återstod bara att som sista land i Europa underteckna ett avtal med Tyskland om att inte anfalla varandra, samt att man temporärt skulle dela upp Europa i intressesfärer. Motvilligt tog man emot Tysklands utrikesminister Ribbentrop i Moskva, efter enträgen förfrågan från Hitler. Efter förhandlingar undertecknade man den så kallade Molotov-Ribbentrop pakten, eftersom man från sovjetisk sida inte hade något annat val, om man ville kunna rädda sitt eget land från undergång. Den sovjetiska ledningen hade emellertid inga illusioner om att kunna undgå att dras in i ett nytt världskrig. Det var bara en tidsfråga, inte om utan när Tyskland skulle anfalla. Men med hjälp av det ingångna avtalet skulle man kunna få ett andrum på ett par år, så att man skulle hinna bli redo för krig.

En påminnelse: Den 22 april 1939 tog Hitler ett definitivt beslut att anfalla Polen, efter att Polens regering hade vägrat ge Hitler de territorier han krävt att Polen skulle återlämna till Tyskland. Den 23 augusti samma år undertecknade Tyskland och Sovjetunionen Molotov-Ribbentrop “pakten”. Den sista i sitt slag före utbrottet av andra världskriget. Sovjetunionen var sist ut av alla länder att ingå ett sådant avtal med Tyskland. Sovjetunionen hade inget annat val, eftersom alla andra möjligheter var uttömda. Som den enda stormakten i Europa kämpade Sovjetunionen in i det sista för att rädda Polen från att bli anfallet, ockuperat, våldtaget och raserat av Hitlers Tyskland. Man gjorde även enträgna försök att rädda Tjeckoslovakien, men hindrades av Polens regering att nå gränsen till Tjeckoslovakien, eftersom det skulle kräva att Röda armén fick tillåtelse att gå in i Polen, vilket den inte fick.

Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Helvetet brakade löst på Polens heliga mark, där ingen rysk soldat någonsin skulle få sätta sin fot. Nu satte tyska soldater sina fötter på denna heliga mark, ockuperade, våldtog och raserade landet i grunden. Den 3 september förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland, men det var ett egendomligt krig utan några seriösa stridshandlingar gentemot Tyskland. Man laddade upp militärt vid gränsen mot Tyskland (vapenskrammel), för att liksom ge Hitler signalen: Det du gör nu är inte acceptabelt, men vi låter målet helga medlen, vi tänker inte hindra dig från att nå gränsen mot Sovjetunionen, där våra gemensamma intressen finns, och vi vet ju att vägen dit går genom Polen. Dock har vi ett avtal med Polen, med löfte om hjälp, i händelse av ett anfall. Därför måste vi göra en markering, skramla lite med vapen. Men du har grönt ljus.

Två veckor efter att den tyska armén trängt in i Polen, flydde den polska regeringen till Rumänien, för att senare ta sig till Frankrike, och därefter till Storbritannien. Polens högsta militära ledning gjorde detsamma. Kvar lämnades armén och folket helt naket inför tysk aggression. Polen upphörde att existera som suverän statsbildning, då landet hamnat under tysk ockupation. Först därefter, den 17 september, gick Röda armén över gränsen till ett före detta Polen, och tog tillbaka västra delen av Ukraina och västra delen av Belarus, som tillhörde Sovjetryssland fram till 1921, och som tillhört det tsarryska imperiet fram till februari 1917. Som jag tidigare nämnt bombarderade Hitler den sovjetiska ledningen med frågor, hot och enträgna uppmaningar, av typen: Varför börjar ni inte kriga? Gå nu in i Polen och ta det som är ert! Annars tar vi dessa områden. För att inte Hitler skulle flytta gränsen ännu längre österut, och därigenom försämra Röda arméns förmåga att försvara Sovjetunionen, tog den sovjetiska ledningen motvilligt beslutet att gå över gränsen till ett Polen som upphört att existera, för att ta tillbaka det som man hade rätt att ta tillbaka. Det var inte så att Hitler och Stalin gemensamt anföll Polen, ockuperade det, för att därefter dela upp det mellan sig.

Summa Summarum

Polen var inte något oskyldigt offer under andra världskriget. Polens maktelit smidde lömska planer tillsammans med den tyska makteliten under Hitlers ledning, att man gemensamt skulle anfalla och erövra den europeiska delen av Sovjetunionen. Det fascistiska Polen hyste starka sympatier för det nazistiska Tyskland, och man slöt år 1934 Hitler-Pilsudski pakten. Hitlers krav på att Polen skulle avträda vissa territorier till Tyskland, avvisades av Polens regering och president, vilket ledde till att Hitler blev rasande, varpå han sade upp pakten med Polen 1939.

Kort därefter, den 22 april 1939, tillkännagav Hitler sitt definitiva beslut att anfalla Polen. Flera månader innan Tyskland och Sovjetunionen undertecknade ett avtal om att inte anfalla varandra, som var det sista avtalet i sitt slag, och som signerades först den 23 augusti 1939, när alla möjligheter att rädda Polen undan tyskt anfall var helt uttömda. Polen hade avvisat all erbjuden hjälp från Sovjetunionen. Någon substantiell hjälp från Frankrike och Storbritannien kunde Polen inte räkna med, eftersom båda dessa länders makteliter hade gett Hitler grönt ljus att via Polen anfalla Sovjetunionen, långt före anfallet på Polen.

Dock, Polens maktelit signerade själva Polens dödsdom, genom att vägra ta emot den hjälp som Sovjetunionen erbjöd, och som var den enda hjälp Polen kunde få, eftersom Storbritannien och Frankrike inte kunde sluta en militär allians med Sovjetunionen, på grund av ingångna avtal med Tyskland, och det mål de hade gemensamt med Tyskland: Att ta kontroll över den europeiska delen av Sovjetunionen.