Motgift mot lögnen i nutid och dåtid

Trodde du att staten ägde allt i Sovjetunionen? Att alla företag var statliga? Att privat egendom var förbjuden? Då kan du inte ha haft mer fel. Personlig privat egendom har varit tillåten ända sedan Oktoberrevolutionen 1917 fram till Sovjetunionens upplösning 1991. Man kunde äga en cykel, en bil, möbler, ett hus, en båt, besparingar på banken, husdjur och boskap (som delägare i ett kollektivjordbruk), för att ta några exempel. Gränsen gick vid egendom som skulle kunna användas i syfte att exploatera en annan människa. Sådan privat egendom var förbjuden.

Privat ägande av produktionsmedel var förbjudet sedan ingången av 1930-talet, då NEP (den Nya Ekonomiska Politiken) avskaffades, efter att Stalin hade insett att Sovjetunionen skulle komma att dras in i ett nytt världskrig, och att man inte hade mer än tio år på sig att komma ifatt de länder i Väst som var de mest välutvecklade när det gällde industriell utveckling m.m. Efter att ha studerat händelseutvecklingen i Europa sedan slutet av första världskriget, med framväxten av fascism och nationalsocialism (nazism) på grund av en allt djupare systemkris hos kapitalismen, insåg Stalin att ett massivt anfallskrig mot Sovjetunionen var att vänta senast 1941, och att det inte skulle gå att undvika. Man hade gjort en inventering av armén och funnit att den inte var i tillräckligt stridsdugligt skick, att den var kraftigt decimerad numerärt efter första världskriget och inbördeskriget, samt att tillgången på moderna vapen var dålig. Man hade till exempel inte mer än två hundra stridsvagnar med föråldrad teknik.

Redan 1927 stod Storbritannien i begrepp att starta ett anfallskrig mot Sovjetunionen, men man lyckades lösa konflikten på fredlig väg. Dock insåg Stalin redan då att det var en fråga om tid, inte om ett anfall skulle komma, utan när. Han uttalade 1931 orden:

Vi ligger hundra år efter de mest välutvecklade länderna i Väst. Vi har fått tio år på oss att komma ifatt. Antingen klarar vi av att komma ifatt, eller så kommer vi att krossas.

Sovjetunionen hade fått tio år på sig att åstadkomma det som tagit andra länder mellan femtio och hundrafemtio år att uppnå!

Man blev tvungen att genomföra forcerad industrialisering av landet, med stark prioritering av gruvnäringen och den tunga basindustrin, för att kunna lägga grunden till massproduktion av avancerade vapen, som kunde mäta sig med vad Europas bästa arméer hade. För att kunna gå i land med detta på så kort tid som tio år, var man tvungen att bygga upp en centralstyrd ekonomi med helstatligt ägande av gruvor, den tunga basindustrin, den militära industrin, infrastruktur, naturtillgångar, skog och mark, samt de statliga storjordbruken (sovchoserna). Kollektiviseringen av jordbruket, samt kulturrevolutionen var grundförutsättningar för att lyckas med den industrialisering som man var tvungen att forcera, för att kunna överleva det krig som komma skulle.

Man insåg att eftersom man var tvungen att ge den statligt ägda tunga basindustrin, gruvnäringen och vapenindustrin väldigt hög prioritet, så skulle man få problem med att tillfredsställa folkets behov av konsumtionsvaror, såsom kläder och skor, livsmedel, samt diverse tjänster, såsom frisör, kemtvätt, skomakare m.m. Då enorma investeringar i form av kapital, råvaror, arbetskraft och energi måste göras inom den tunga industrisektorn, skulle man inte kunnat tilldela den lätta industrin och tjänstesektorn tillräckliga resurser. Man var dessutom tvungen att göra stora investeringar i utbildningssektorn för att kunna möta ett allt större behov av kvalificerad arbetskraft inom industrin. Man insåg att om den lätta industrin fick nöja sig med det som blev över, när den tunga industrin fått sitt, skulle brist på livsmedel och andra konsumtionsvaror kunna uppstå i butikerna, vilket skulle kunna leda till missnöje, trötthet och sviktande tilltro till socialismen, med uppror som följd, vilket skulle äventyra industrialiseringen och därmed segern (överlevnaden!) i det kommande kriget. Hur skulle man kunna säkra livsmedelsförsörjningen, tillgången på skor, kläder, hygienartiklar, mediciner, samhällelig service m.m., och samtidigt kunna förse den tunga industrin med allt vad den behövde, bygga ut infrastrukturen, bygga bostäder, sjukhus och skolor, utan att få budgeten att spricka? Man kom på ett sätt ...

Som jag tidigare nämnt var privat ägande av produktionsmedel förbjudet i Sovjetunionen, efter avskaffandet av NEP på tröskeln till 1930-talet. För att kunna frigöra kreativiteten och förmågan att ta egna initiativ hos de breda folklagren, tog man ett politiskt beslut att tillåta produktion av varor och tjänster i företag som inte ägdes av, eller kontrollerades av staten. Sådana enskilda, från staten helt fristående företag gick under benämningen arteller. En artell var ett producentkooperativ, vars storlek kunde variera från ett litet företag med några få delägare, till ett stort massproducerande industriföretag med tiotusentals delägare. Antalet arteller uppgick till 268 000 mot slutet av Stalintiden. Flera miljoner människor arbetade i producentkooperativen.

Frågor som ofta ställs beträffande artellerna:

Hur fungerade producentkooperativen (artellerna)? Under vilka villkor arbetade de? Var det business (vinstdrivande företag) på en marknad som under kapitalismen, eller planerades artellernas produktion inom en planekonomi? Vem kunde vara delägare? Var artellerna helt privatägda företag? Var andelarna aktier som kunde säljas och köpas på en aktiemarknad (börs)? Fick man ha anställda? Hur lång tid tog det att bilda och starta upp en artell? Hur hög var skatten? Fanns det någon period av skattebefrielse?

Många frågor och lika många svar:

Producentkooperativen (artellerna) arbetade på en marknad som var reglerad inom ramen för en planerad ekonomi. Det handlade inte om en marknadsekonomi i kapitalistisk mening, där den enes bröd är den andres död, med fri konkurrens och utslagning, med spekulation och fri handel med aktier på en aktiemarknad, utan snarare om en socialistisk ekonomi med marknadsmekanismer, en slags blandekonomi, där tre olika företagsformer var tillåtna, nämligen statliga företag, som utgjorde ryggraden i ekonomin, producentkooperativ (arteller), och enmansföretag (skomakare, frisör och liknande). Det fanns inslag av statskapitalism i denna ekonomiska modell. Spekulation och handel med aktier och värdepapper var förbjudet. Produktionsmedel, all mark, banker, naturtillgångar och infrastruktur ägdes och kontrollerades av staten. Staten hade monopol på utrikeshandel. Endast vissa statliga företag fick ägna sig åt export. Artellerna fick arbeta enbart på den inhemska marknaden.

Artellernas företagsstruktur: En artell kunde bildas genom att ett antal individer gick samman och bidrog med pengar eller någon annan investering till grundandet av artellen, varpå var och en blev ägare av varsin andel i artellen. Andelens storlek berodde naturligtvis på storleken på investeringen. Eftersom artellen var kollektiv (icke-statlig socialistisk!) egendom, där förvisso varje enskild medlem explicit var delägare i artellen, och hade rätt att ta ut sin del av eventuell vinst, i förhållande till andelens storlek, samt arbetsinsatsen, så var den gemensamma egendomen odelbar(!). Det betyder att man inte kunde sälja sin andel till någon annan, om man ville lämna artellen. Det man en gång hade investerat vid grundandet av artellen kunde man inte få tillbaka. Det kunde inte heller, vad jag förstår, gå i arv. Ägarandelar kunde alltså inte köpas och säljas på en marknad. Allting i företaget ägdes av artellens grundare, förutom marken som var statlig, samt produktionsmedel (maskiner) som inte fick ägas privat, utan tillhandahölls av staten utan kostnad(!), samt byttes ut av staten mot modernare och mer effektiva maskiner helt kostnadsfritt, när sådana fanns tillgängliga. Ägarna av artellerna behövde således inte ta stora lån för att kunna köpa in dyra maskiner.

Genom Stalins ekonomiska modell löpte som en röd tråd ambitionen att höja produktiviteten, genom att tillämpa den senaste, mest effektiva och resurssnåla tekniken, för att minska åtgången av råvaror, samt förbrukningen av bland annat el, och därigenom successivt sänka tillverkningskostnaden för en viss produkt. Priserna kunde sänkas, och lönerna kunde höjas. Denna ambition gällde alla företag som tillverkade något, såväl statliga som kooperativa. Artellerna fick regelbundet besök av en person som var både kontrollant och rådgivare. Denne kontrollerade att lagen följdes, men kunde även ge råd om hur verksamheten skulle kunna utvecklas, samt ge tips om möjligheter till förmånliga lån till låg ränta som artellen kunde ansöka om.

De två första åren var artellen helt befriad från skatt. Ja, du läste rätt. Man betalade ingen skatt alls under de två första åren. Därefter var skattetrycket lågt, för såväl företagare, som anställda. Det sovjetiska samhället var något av ett skatteparadis under Stalins tid vid makten. Bönderna blev helt skattebefriade under kriget. Man tog detta beslut för att underlätta för bönderna att producera mat under svårast tänkbara förhållanden. Även efter Stalin var Sovjetunionen ett lågskatteland. År 1960 avskaffade man helt inkomstskatten. Man tvingades dock återinföra den efter Brezjnevs makttillträde 1964, mycket på grund av Chrusjtjovs äventyrliga ekonomiska reformer som raserade mycket av Stalins extremt framgångsrika ekonomiska modell, med en ekonomisk kris som följd. Man fick en akut livsmedelskris 1962, efter 1950-talets välfyllda livsmedelsbutiker. Inkomstskatten under Brezjnevs tid vid makten låg på 11 procent. Den fick höjas till 15 procent under Gorbatjovs tid vid makten, på grund av den katastrofkurs perestrojkan satt landet på, och den djupa systemkris som denna politik framkallade.

Att starta upp ett företag (artell) var en enkel och synnerligen snabb procedur. Det tog en dag att klara av alla formaliteter och få tillstånd att starta verksamheten. Inget byråkratiskt krångel. Det var en av hörnstenarna i Stalins ekonomiska modell, att banta ned byråkratin till ett nödvändigt minimum, för att få produktionen av varor och tjänster att flyta så smidigt som möjligt. I artellerna planerade man sin produktion själva, utan inblandning av den statliga planeringskommittén, såvida man själv inte önskade få sin produktion planerad av detta organ. De arteller som önskade få sin produktion planerad var undantag. Det stora flertalet arteller arbetade på en marknad enligt lagen om utbud och efterfrågan. Dessa små och medelstora företag som var smidiga i sitt sätt att fungera, kunde snabbare reagera på förändringar i efterfrågan, och snabbare ställa om produktionen, än de statliga, mer otympliga och trögrörliga storföretagen som fick sin produktion planerad ett år framåt, med ett planmål att uppfylla. Dock hade även de statliga företagen hög produktivitet under Stalintiden, tack vare att man uppmuntrade innovationer, tillämpade ackord (enkelt och progressivt) i stor utsträckning, samt betalade ut rätt stora engångsbelopp till anställda som kommit med idéer som efter implementering visat sig leda till höjd produktivitet. Dessa engångsbelopp varierade i storlek, beroende på hur pass stor nyttan hade blivit för företaget. Enligt en rysk historiker fick omkring åtta miljoner medborgare sådana engångsbelopp utbetalade som belöning för bra idéer som lett till minskade tillverkningskostnader och därmed höjd produktivitet.

Enligt lagstiftningen för producentkooperativen var man tvungen att arbeta i företaget för att kunna äga en andel. Passivt ägande var inte tillåtet, eftersom det skulle ha inneburit exploatering av de andelsägare som aktivt arbetade i artellen och som genom sitt arbete bidrog till att skapa vinster i företaget. Att tillåta en passiv andelsägare att ta ut en del av vinsten vid eventuell vinstutdelning skulle strida mot den socialistiska principen att endast den som genom sitt arbete bidragit till att skapa vinsten har rätt att ta ut en del av vinsten. Hur stor del av vinsten man har rätt att ta ut beror på storleken på den andel man äger, samt på omfattningen och värdet av arbetsinsatsen. Med tiden blev det tillåtet att anställa arbetskraft som inte behövde bli delägare i artellen. Antalet anställda kunde utgöra maximalt 20 procent av antalet delägare i artellen. Om antalet andelsägare var 100, så kunde man anställa upp till 20 personer. För att så långt som möjligt minimera graden av exploatering av de anställda, som med sitt arbete bidrog till eventuell vinst, tog man beslutet att betala ut en statlig lön till de anställda. Artellens andelsägare slapp då betala ut löner till de anställda. I gengäld var man tvungen att låta de anställda ta del av eventuell vinst. Arbetsinsatsen avgjorde hur stor del av vinsten den anställde kunde ta ut vid vinstdelning. Artellen var således befriad från lönekostnaden, men inte befriad från kravet att låta den anställde ta del av eventuell vinst. Ingen vinst = Ingen extra kostnad för artellens andelsägare.

Inom jordbruket hade man producentkooperativ som man kallade kollektivjordbruk (kolchos), vid sidan av de statliga storjordbruken (sovchoser). Bönderna var andelsägare i kollektivjordbruken som var helt fristående från staten. Man ägde allt utom jorden. Maskiner, stora redskap, ladugårdar, stall, lador samt nötkreatur och hästar ägde bönderna gemensamt, medan små redskap och mindre djur som grisar och höns ägdes privat av den enskilde bonden. Varje andelsägare av en kolchos fick helt kostnadsfritt mellan en halv och en och en halv hektar jord av staten att bruka vid sidan av kolchosen, som sitt eget lilla familjejordbruk. Kolchosbonden kunde odla vad som helst på denna privata jordlott, bygga sig ett hus, ha grisar, höns och kor, samt sälja det hen odlat på kolchosmarknaden, eller låta ett kooperativ som köpte upp jordbruksprodukter för statens räkning, komma och köpa upp det. Kolchosbonden var tvungen att arbeta minst 70 arbetsdagar på kolchosen per år. Övrig tid kunde bonden ägna åt sitt eget privata lilla jordbruk.

Summa Summarum

Tre företagsformer var tillåtna i Sovjetunionen under Stalin.

Statliga företag, däribland statliga storjordbruk.

Producentkooperativ (arteller), däribland kollektivjordbruk.

Enmansföretag

Det var mycket lätt att starta ett företag. Proceduren var mycket enkel och tog bara en dag att genomföra. Redan efter en dag fick man tillstånd att starta upp verksamheten, förutsatt att det inte fanns några juridiska hinder, att verksamheten låg inom lagen.

Under de två första åren var företaget helt befriat från skatt.

Eftersom privat ägande av produktionsmedel inte var tillåtet, tillhandahöll staten de maskiner som artellen behövde helt utan kostnad, om artellen sysslade med tillverkning. Staten bytte även ut maskiner med föråldrad teknik mot maskiner med den senaste tekniken helt kostnadsfritt, för att hjälpa artellerna att uppnå så hög produktivitet som möjligt. Man behövde alltså inte ta stora krediter och därmed skuldsätta sig för lång tid framöver, för att kunna skaffa sig den senaste tekniken. Den som är satt i skuld är inte fri. Dock fanns det förmånliga lån att få till låg effektiv ränta.

För att kunna bli andelsägare i en artell, var man tvungen att arbeta i artellen. Passivt ägande var förbjudet. Den gemensamma egendomen var odelbar. Det man vid grundandet av artellen hade investerat för att kunna bli andelsägare kunde man inte få tillbaka, om man en dag ville lämna artellen. Andelarna kunde inte köpas eller säljas på en marknad, inte heller gå i arv.

Med tiden blev det tillåtet att anställa, men antalet anställda fick uppgå till maximalt 20 procent av antalet andelsägare. En artell som ägdes av 100 personer hade rätt att anställa 20 personer. Staten betalade ut lön till de anställda, så att artellen skulle slippa lönekostnaden. I gengäld skulle artellens andelsägare dela eventuell vinst med de anställda. Exploatering var inte tillåten.

Man behövde inte bilda ett producentkooperativ för att kunna bli egen företagare. En enda person kunde starta eget som frisör eller skomakare, till exempel.

Bönder som var delägare i ett kollektivjordbruk tilldelades helt kostnadsfritt av staten en jordlott på 0.5 - 1.5 hektar att fritt disponera för eget bruk, att odla på, att bygga ett hus på m.m. De kunde ha djur som grisar, kor och höns. Det de odlade kunde de sälja på kolchosmarknaden, eller till statens uppköpare. Dessa förmåner kunde även lantarbetare som var anställda vid de statliga storjordbruken (sovchoserna) ta del av.

Artellerna stod för en stor andel av produktionen av livsmedel, konsumtionsvaror, såsom kläder, skor, möbler, husgeråd och leksaker (100%), samt samhällsservice (tjänster av olika slag). Frisersalonger, restauranger, kaféer, kemtvättar, tvätterier, biografer, många butiker, däribland livsmedelsbutiker, samt många andra verksamheter inom tjänstesektorn drevs oftast, i vissa fall alltid, av producentkooperativ (arteller). Skräddare, frisör och skomakare var ofta enmansföretagare. Även inom den militära industrin fanns arteller. De tillverkade bland annat ammunition, handgranater, uniformer och skyddsutrustning. Inom fiskerinäringen och skogsbruk fanns en hel del arteller.

Fördelar och nackdelar med företagsklimatet under Stalin:

+ Lätt att få tillstånd och komma igång. Snabb procedur (1 dag).

+ Skattebefrielse de två första åren. Därefter låg skatt.

+ Inga lönekostnader för anställda.

+ Låga risker för den som följde lagen.

+ Inga kostnader för produktionsmedel (maskiner).

- Lämnade man artellen gick insatsen förlorad.

- Ägarandelar gick inte att sälja och köpa på en marknad.

En unik ekonomisk modell som gav en årlig ekonomisk tillväxt på nästan 14 procent under 22 år (krigsåren borträknade). Bra mix av piskor och morötter. Bra företagsklimat. Låga skatter. Social grundtrygghet. Arbetsförmedlingen stängdes 1930 för att aldrig mer öppnas (under sovjetisk tid). Mer om Stalins modell kommer i ett separat inlägg framöver.

Slut på ett alldeles för långt Summa Summarum. Ursäkta.