Är Ukraina en legitim statsbildning?
Låt oss gå tillbaka 33 år i tiden till år 1991, då den Ukrainska sovjetrepubliken gick ur Sovjetunionen, närmare bestämt den 1 december, efter att resultatet av den folkomröstning, där den ukrainska sovjetrepublikens invånare fick rösta för eller emot ett utträde ur Unionen, offentliggjordes. En folkomröstning hölls, där majoriteten (80%) röstade för ett utträde ur Sovjetunionen, utan att egentligen säkert veta att det var ett utträde ur Unionen man skulle ta ställning till. Långt ifrån alla insåg det, eftersom det inte var explicit uttalat att det handlade om ett utträde. Republikens invånare fick rösta JA eller NEJ till självständighetsförklaringen, utan att säkert veta hur ett JA eller NEJ skulle komma att tolkas.
Frågor som konjunkturkänsliga historiker undviker att ställa:
Följde de politiskt ansvariga i den ukrainska republiken de utträdesregler som företrädare för samtliga republiker kommit överens om (majoritetsbeslut!) vid ett sammanträde i *Högsta Sovjet på unionsnivå den 3 april 1990, och som var ett tillägg till Sovjetunionens konstitution, och som samtliga republiker förbundit sig att strikt följa vid ett eventuellt utträde?
Var beslutet att upplösa Sovjetunionen lagligt eller olagligt?
Om Sovjetunionen upplöstes på ett sätt som var oförenligt med landets grundlagar (konstitutionen), uppstår en rad frågor:
Upphörde Sovjetunionen att existera den 26 december 1991? Eller existerar Unionen som legitim statsbildning och geopolitiskt subjekt inom sina internationellt erkända gränser än idag, strikt juridiskt sett? Vad innebär ett ja på den sistnämnda frågan för Ukrainas legitimitet som självständig statsbildning, om det skulle vara så att den ukrainska sovjetrepublikens politiska ledning valde att ignorera utträdesreglerna, att genomföra utträdet ur Unionen på ett sätt som stred mot såväl republikens egen konstitution, som konstitutionen på unionsnivå, att mycket grovt åsidosätta den ordning enligt vilken en republik som ville utträda ur Unionen skulle kunna genomföra utträdet på ett lagligt sätt?
Ukrainas självständighetsförklaring ägde rum den 24 augusti 1991. Var det tydligt angivet i självständighetsförklaringen att republikens invånare i den kommande folkomröstningen skulle ta ställning till ett utträde ur Unionen, eller enbart en högre grad av självständighet (utökad autonomi, decentralisering av makten) inom Unionen? Visste man vad man röstade JA till?
I ett tillägg till konstitutionen hade man som jag tidigare nämnt skapat utträdesregler. Den republik som önskade utträda ur Unionen skulle följa en ordning som bestod av fyra (4) steg:
Steg 1: En självständighetsförklaring, där det explicit utan några som helst tvetydigheter skulle framgå att det handlar om ett utträde ur Sovjetunionen, som republikens invånare skulle ta ställning till i en kommande första folkomröstning.
Steg 2: En första folkomröstning skulle kunna äga rum tidigast sex (6) månader och senast nio (9) månader efter självständighetsförklaringen. I den ukrainska sovjetrepublikens fall skulle den första folkomröstningen ha kunnat äga rum tidigast den 24 februari och senast den 24 maj 1992. Man hade alltså tre månader på sig att genomföra folkomröstningen, vars resultat var beslutande (tvingande!), inte rådgivande. Om majoriteten av sovjetrepublikens alla röstberättigade invånare skulle komma att rösta JA till ett utträde ur Sovjetunionen, skulle enligt steg 3 nedan obligatoriska förhandlingar komma att påbörjas.
Steg 3: Förhandlingar mellan centralmakten (Högsta Sovjets Presidium på unionsnivå) och företrädare för berörd republik (Högsta Sovjets Presidium på republiknivå) för att lösa frågor, konflikter och problem rörande gränsdragningar, gemensam statlig egendom, medborgerliga rättigheter för minoritetsbefolkningar, för människor som flyttat från andra delar av Sovjetunionen till berörd republik, gemensam infrastruktur, försörjningskedjor som skulle kunna komma att brytas, med mera, med mera. Det är viktigt att hålla i åtanke, att gränserna mellan republikerna inte var några statsgränser, utan enbart administrativa gränser som från tid till annan ändrades. Ett exempel är när Krimhalvön överlämnades från den ryska republiken till den ukrainska republiken år 1956. Överlämnandet skedde helt korrekt i enlighet med konstitutionen (inga lagöverträdelser skedde), men proceduren för överlämnandet åsidosattes grovt. Administrativa gränser mellan republiker inom en statsbildning kan inte med automatik omvandlas till statsgränser, när enskilda republiker övergår till att bli självständiga statsbildningar, efter ett utträde ur den gemensamma statsbildningen. Ofta måste gränser justeras innan ett utträde fullbordas, för att förebygga att väpnade konflikter utbryter senare. Förhandlingarna mellan centralmakten (statsmakten) på unionsnivå och företrädare för den republik som önskade utträda ur Unionen kunde ta maximalt fem (5) år att genomföra. I den ukrainska republikens fall skulle utträdet kunna komma att bli en utdragen och komplicerad process, eftersom republiken var en av de tre republiker som utgjorde kärnan i Sovjetunionen, samt att centralmakten hade gjort enorma investeringar inom såväl industrin som jordbruket, samt energiförsörjning och infrastruktur, vilket hade förvandlat den ukrainska republiken till en välmående republik, snarare en mottagare av förmåner än en donator, och detta delvis på bekostnad av den ryska republikens invånare. Det fanns alltså en hel del att förhandla om, och möjligen omförhandla.
Steg 4: En andra folkomröstning skulle äga rum efter avslutade och framgångsrikt genomförda förhandlingar, för att säkerställa att majoriteten av befolkningen fortfarande ville utträda ur Unionen. Om majoriteten skulle komma att rösta JA till ett utträde även denna gång, så skulle utträdesproceduren vara avklarad, och berörd republik skulle utan hinder kunna utträda ur Unionen.
Dessutom skulle det i områden som införlivats med berörd republik efter republikens inträde i Sovjetunionen, och som fått status som autonom republik, region eller enklav med mer eller mindre omfattande självstyre, hållas separata folkomröstningar, där befolkningarna i sådana områden skulle få ta ställning till om de efter republikens utträde ur Unionen, önskade stanna kvar i republiken, som efter utträdet skulle komma att omvandlas till en självständig statsbildning utanför Unionen, eller stanna kvar inom Sovjetunionen. I den ukrainska sovjetrepublikens fall skulle befolkningen på Krimhalvön som införlivades med den ukrainska republiken efter Ukrainas inträde i Sovjetunionen, i en separat folkomröstning få ta ställning till om den ville tillhöra en självständig ukrainsk statsbildning, eller fortsätta leva inom Sovjetunionen, efter ett utträde. Skulle resultatet av en sådan folkomröstning ha visat att majoriteten av befolkningen önskade stanna kvar inom Sovjetunionen, skulle såvitt jag förstår Krimhalvön ha kommit att återlämnats till den ryska republiken, varifrån Krimhalvön överlämnades till den ukrainska republiken år 1956. Innan dess har Krimhalvön aldrig varit ukrainskt. Så sent som år 1991 utropades Krimhalvön till en autonom socialistisk sovjetrepublik inom den ukrainska sovjetrepubliken, med rätten att genomföra en separat folkomröstning på sitt territorium, samt rätten, att utifrån resultatet av folkomröstningen, fritt få välja sin framtid, antingen inom Sovjetunionen eller utanför, i Ukraina.
Låt oss göra en historisk tillbakablick på de händelser som ägde rum år 1991 i Sovjetunionen, händelser som ekar allt högre i såväl Ukraina som Ryssland först och främst, men även i övriga Europa och i USA, och som med all sannolikhet kommer att fortsätta att eka i minst två generationer framåt. Vad är det som ekar allt högre och alltmer olycksbådande, och varför?
Liksom alla övriga sovjetrepubliker, förutom den ryska som inte kunde utträda ur Unionen, eftersom den var en statsbildande republik (kärnan i Unionen), gick den ukrainska republiken ur Unionen på ett sätt som grovt stred mot såväl konstitutionen på republiknivå, som konstitutionen på unionsnivå. Det handlade om synnerligen allvarliga överträdelser av grundlagarna. Som jag tidigare har nämnt gjordes ett tillägg till konstitutionen den 3 april 1990 (majoritetsbeslut!), där man i lag fastställde den ordning enligt vilken en republik kunde utträda ur Unionen. Ett Utträde skulle ske i fyra obligatoriska steg för att kunna vinna laga kraft.
I den ukrainska republikens fall gjordes fem grova överträdelser!
I självständighetsförklaringen den 24 augusti 1991 stod det inte explicit uttryckt att det handlade om ett utträde ur Unionen. Det fanns tvetydigheter och oklarheter. I den kommande första folkomröstningen skulle ett JA till självständighet kunna komma att godtyckligt tolkas som ett JA till utträde ur Unionen, eller som ett JA till ökad autonomi inom Unionen. Fråga: Skulle så många som 80% av den röstberättigade befolkningen ha röstat JA, om de hade insett att ett JA skulle komma att tolkas som ett JA till ett utträde?
Den första folkomröstningen, där befolkningen skulle få ta ställning till en tvetydig självständighetsförklaring ägde rum redan den 1 December 1991! Enligt de lagstadgade reglerna för utträde skulle den första folkomröstningen inte kunna genomföras tidigare än den 24 Februari 1992! Enligt lagen skulle befolkningen ges minst sex månaders betänketid, för att kunna ta ett välinformerat beslut inför folkomröstningen. Drygt tre månader gavs åt en hjärntvättad befolkning, inom vilken långt ifrån alla insåg hur ett JA skulle komma att tolkas, allt medan vissa politiska krafter (separatister) med finansiellt stöd från Väst via hemliga kanaler (CIA) i såväl den ukrainska republiken som i övriga sovjetrepubliker målmedvetet och systematiskt drev Sovjetunionen mot sin undergång. Separatisterna var slumrande celler på olika nivåer inom parti- och statsapparaten, inom olika samhälleliga organisationer, som exempelvis Komsomol (partiets ungdomsorganisation), inom KGB, GRU och armén, samt vid lärosäten som universitet och högskolor, mm. Dessa slumrande celler aktiverades efter att perestrojkan hade körts igång, och folkfronter skapades på direktiv från Moskva ungefär samtidigt i främst de västliga republikerna. Separatisterna (ulvar i fårakläder), vilka arbetade som mullvadar, tog alltmer över folkfronterna, och visade inte sina rätta ansikten förrän de vunnit majoritet i de folkvalda församlingarna (i Högsta Sovjet på republiknivå, samt i sovjeterna på olika lägre nivåer i republikerna, som t.ex. regioner, län, kommuner, städer, stadsdelar och byar). För att republikerna skulle slippa genomgå den komplicerade utträdesprocessen, drev separatisterna systematiskt och målmedvetet det sovjetiska samhällssystemet mot kollaps, med hjälp av historieförfalskning, hjärntvätt, sabotage av vitala samhällsfunktioner, såsom livsmedelsförsörjning, upprätthållande av lag och ordning, uppvärmning av bostäder, transporter mm, samt terrordåd, provokationer, mord, plundring av statliga butiker, mm. Man hoppades på att ett växande missnöje hos befolkningen skulle vändas mot den politiska ledningen på unionsnivå, och att detta skulle resultera i att landets högsta lagstiftande och beslutsfattande organ (Högsta Sovjet) skulle initiera en upplösning av Sovjetunionen (ta ett majoritetsbeslut om att upplösa unionen), och att en majoritet av deltagarna på de folkdeputerades kongress på unionsnivå (Sovjetunionens allra högsta lagstiftande organ!) skulle komma att ratificera ett sådant beslut, så att det skulle vinna laga kraft.
De förhandlingar som skulle ägt rum mellan centralmakten och den ukrainska republikens ledning, utifall en majoritet av befolkningen skulle ha röstat JA till utträde ur Unionen i den första folkomröstningen, ägde aldrig rum. Detta innebar att administrativa gränser mellan den ukrainska republiken och intilliggande republiker inom EN enda statsbildning med automatik förvandlades till statsgränser efter utträdet, utan några som helst diskussioner om gränsjusteringar, vilket gjorde att väpnade konflikter mellan Ukraina och Ryssland blev oundvikliga! Det olagliga utträdet bäddade för krig.
Den andra folkomröstningen som enligt lagen skulle ha ägt rum efter avslutade förhandlingar, genomfördes naturligtvis inte. Den ignorerades helt, liksom de förhandlingar som skulle ha föregått denna folkomröstning, vilken var avsedd att säkerställa att folkviljan inte väsentligen hade förändrats under utträdesproceduren. Folket gavs inte en andra chans.
Kravet på att hålla separata folkomröstningar i autonoma republiker, enklaver och provinser inom den ukrainska republiken ignorerades fullständigt. På Krimhalvön skulle en separat folkomröstning ha genomförts, där befolkningen skulle ha fått ta ställning till om den ville tillhöra Ukraina efter utträdet, eller stanna kvar inom Sovjetunionen, detta eftersom Krimhalvön överfördes från den ryska republiken till den ukrainska republiken först efter Ukrainas inträde i Sovjetunionen, vilket var frivilligt liksom övriga republikers.
De politiskt allra högst ansvariga i den ukrainska sovjetrepubliken (den lagstiftande och beslutsfattande makten i Högsta Sovjet på republiknivå) åsidosatte alltså grovt såväl republikens egna grundlagar, som Sovjetunionens grundlagar, genom att vägra fullfölja utträdet ur Unionen enligt de regler och den ordning i fyra (4) steg, som man varit med om att lagstifta om den 3 april 1990. Kan man handla så, utan att det får allvarliga konsekvenser i framtiden, för såväl den republik som väljer att utträda ur en gemensam legitim statsbildning, som för den gemensamma statsbildningens möjligheter att överleva, kunna bevara sin territoriella integritet och nationella säkerhet, samt fortsätta fungera i alla avseenden, även efter republikens utträde?
Den ukrainska republiken var en av de 14 republiker som hade rätt att utträda ur Sovjetunionen. Samtliga republiker valde att ignorera de utträdesregler som man varit med om att skapa som ett tillägg till konstitutionen. Först ut i raden av republiker som i strid med utträdesreglerna i konstitutionen gick ur Unionen var den litauiska republiken. Redan i början av 1991 meddelade man sin avsikt att helt ignorera utträdesreglerna och gå ur Unionen!! Därmed gav man grönt ljus åt övriga republiker att på ett olagligt sätt utträda ur Unionen. Här borde, i egenskap av Sovjetunionens president, Michail Gorbatjov resolut ha satt ner foten, och med grundlagen i ryggen, tvingat de politiskt högst ansvariga i den litauiska republiken att följa den ordning i fyra steg, enligt vilken en republik kunde utträda ur Unionen. Det gjorde han inte, trots att det var hans skyldighet som landets högste ledare att se till att lag och ordning upprätthölls, att landets rättsvårdande instanser på alla nivåer fungerade som de skulle, och att inte grundlagarna, på vare sig republiknivå eller unionsnivå, överträddes eller på något sätt ignorerades i något enda avseende. Presidenten hade såväl rätt som skyldighet att införa presidentstyre och till och med undantagstillstånd i en republik, om den politiska ledningen i republiken hade tagit beslut som stred mot grundlagarna, eller om händelseutvecklingen i republiken utgjorde ett allvarligt hot mot landets territoriella integritet, säkerhetspolitiska intressen, ekonomiska utveckling, medborgarnas säkerhet, rättsordningen, och landets/folkens själva existens i ett längre perspektiv.
Logisk slutsats: Den ukrainska sovjetrepublikens utträde ur Sovjetunionen vann inte laga kraft, eftersom utträdesproceduren i fyra (4) steg inte fullbordades. Detsamma gäller alla övriga 14 republiker, varav en av dem (den ryska) inte ens hade rätten att utträda ur Unionen. Ukrainas utträde ur Unionen ägde med andra ord inte rum.
Av världens alla länder valde 68 länder, däribland samtliga länder i Väst, att i strid mot internationell rätt erkänna Ukraina som en legitim självständig statsbildning. Detsamma gäller alla övriga sovjetrepubliker, som efter “utträdet” ur Unionen undantagslöst och omedelbart erkändes som suveräna stater med okränkbara statsgränser, trots att samtliga dessa gick ur Unionen i strid mot grundlagarna på såväl unionsnivå som republiknivå. Juridiskt sett ägde republikernas utträden ur Unionen inte rum, eftersom dessa utträden inte vann, och inte kunde vinna laga kraft!
Men Sovjetunionen, som internationellt rättssubjekt och som geopolitisk realitet, upphörde ju att existera den 26 december 1991, efter att ett beslut att upplösa Unionen hade tagits av ledarna för de tre republiker som utgjorde kärnan i Sovjetunionen, nämligen den ukrainska, den ryska och den vitryska republiken. Detta beslut ratificerades några dagar senare av de Högsta Sovjeterna på republiknivå(!), närmare bestämt av de Högsta Sovjeterna (de högsta lagstiftande organen) i dessa tre republiker, vars ledare hade tagit beslutet att upplösa unionen. Den 25 december 1991 halades den sovjetiska flaggan, varpå den ryska trikoloren hissades, och därmed försvann Sovjetunionen in i historien, medan den Ryska Federationen såg dagens ljus, som Sovjetunionens legitima arvtagare. Visst var det så det gick till?
Tre ledare för tre republiker signerade högtidligt ett dokument, där man förklarade att Sovjetunionen skulle upplösas, och att en ny union (en konfederation), bestående av tre självständiga stater, Ryssland, Ukraina och Belarus, skulle bildas. Gorbatjov, avgående president för en statsbildning som var på väg att dödförklaras, men som ännu var vid liv, gav grönt ljus åt detta beslut. Någon ny union kunde dock inte bildas, eftersom Leonid Kravtjuk, den ukrainska republikens förste president, stödjande sig på resultatet av den förtidigt genomförda folkomröstningen, förklarade att han inte kunde gå emot folkviljan, och låta Ukraina inträda i en ny union med Ryssland och Belarus. Ukraina föll bort. Kvar blev Ryssland och Belarus. Någon ny union (konfederation) kunde då inte bildas. Endast ett lösare samarbete mellan de tre närbesläktade, östslaviska broderfolken kunde komma till stånd.
Händelseutvecklingen mellan åren 1987 och 1991, då glasnost och perestrojka släppte lös destruktiva krafter (separatistiskt nationalistiska organisationer som initialt hade ringa stöd från folket, men som under falska förespeglingar alltmer tog över de folkfronter som bildades i alla republiker på direktiv från Moskva, och som orkestrerades därifrån, men som centralmakten under Gorbatjovs ledning i Moskva alltmer tappade kontrollen över), samt satte landet på ekonomisk och social katastrofkurs.
Alltfler ryska historiker anser att landet sattes på katastrofkurs högst medvetet av makteliten på unionsnivå, alltså politbyrån under Gorbatjovs ledning, och att man med hjälp av lögner om det förflutna (historieförfalskning, baserad på fabricerade falska dokument, instoppade i arkiv, speciellt skapade för noggrant utvalda historiker som valt att stödja perestrojkan, och som var de enda historiker som beviljats tillträde till dessa arkiv!) skulle kunna formatera om medvetandet hos såväl majoriteten av medlemmarna i kommunistpartiets centralkommitté, vars stöd Gorbatjov och hans vapendragare var beroende av, som den övriga befolkningen. Inledningsvis, hade Gorbatjov ett starkt stöd från såväl kommunistpartiets ledning som vanliga sovjetiska medborgare. Han möttes med entusiasm, förhoppningar och glädje av det stora flertalet, när han deklarerade: “Nu ska vi bygga mer socialism, bättre socialism med kurs på kommunism!”.
I Gorbatjov såg man en dynamisk ledare som skulle kunna få fart på bygget av socialismen, så att man skulle kunna nå en högre fas av socialismen, då bygget av det kommunistiska samhället skulle kunna påbörjas. Det var inte tal om någon perestrojka då. Bara om behovet av att påskynda den industriella utvecklingen, höja produktiviteten och tempot i den ekonomiska tillväxten. Skulle Gorbatjov ha föreslagit ombyggnad av alla system redan då, skulle han inte bara ha blivit avsatt som generalsekreterare. Han skulle ha förlorat det mesta av sitt stöd, och då inte bara från partiet, utan från folket, från armén, från KGB, och från övriga samhälleliga organisationer. Det sovjetiska samhällssystemet hade ett brett och massivt stöd från det stora flertalet. Man slog vakt om det, men man ville reformera det. Det fanns ett påtagligt, befogat missnöje med att delar av systemet inte levererade fullt ut, men ingen påtaglig eller utbredd vilja att rasera det, förutom hos en degenererad del av makteliten, intelligentian, KGB, samt hos en relativt liten grupp dissidenter som utgjorde blott 2-3% av befolkningen, en grupp som det stora flertalet sovjetmedborgare inte var välvilligt inställda mot, men som av främst liberaler i Väst utnyttjades som ett slagträ mot sovjetsystemet, “totalitarismen” och “kommunismen” (som aldrig hann födas!). De dissidenter som utgjorde ett reellt hot mot systemet var dissidenter inom kommunistpartiet, “mina socialdemokrater”, som Brezjnev så kärvänligt kallade dem, och “jag har koll på dem”, något han så uppenbart inte alls hade. Något uppdämt starkt missnöje med det sovjetiska socialistiska systemet bland de djupa och breda folklagren fanns alltså inte, så hade Gorbatjov fört perestrojka (ombyggnad av alla system) på tal före sitt makttillträde, så skulle hans makttillträde aldrig ägt rum. Hans karriär skulle ha tagit slut. Hade Gorbatjov fört perestrojka på tal direkt eller strax efter sitt makttillträde i mars 1985, skulle han ha fått hela politbyrån och majoriteten av centralkommittén emot sig och blivit avsatt.
Vet du att arkitekten bakom perestrojkan inte alls var Gorbatjov, utan en man vid namn Alexander Jakovlev, värvad av CIA redan 1958, när han var utbytesstudent vid ett universitet i USA. Han var en tid ambassadör i Kanada under Brezjnevs maktinnehav, för att sedan återvända hem under Andropovs tid vid makten. Efter Gorbatjovs makttillträde kunde Jakovlev göra en halsbrytande politisk karriär. Först blev han invald som sekreterare i centralkommittén (en mycket mäktig post), för att sedan bli fullvärdig medlem av politbyrån, utan att först ha genomgått det “förbad” som kandidat, vilket normalt krävdes. I makthierarkin hamnade han på andra plats efter Gorbatjov, och blev därmed Sovjetunionens näst mäktigaste man, trots varningar från KGB att Jakovlev var komprometterad, något som Gorbatjov bemötte med orden: “Honom rör ni inte!”. Ett fatalt misstag från Gorbatjovs sida, eller högst medvetet? Hursomhelst ska Alexander Jakovlev ha utarbetat en algoritm för hur det sovjetiska samhällssystemet skulle kunna raseras på alla plan från toppen, med hjälp av den demokratiska centralismen (Alla demokratiskt fattade beslut på toppnivå ska verkställas på samtliga underliggande nivåer utan några som helst invändningar, efter att alla debatter som föregått beslutsfattandet har avslutats. Demokratin förvaras sedan i “en djup låda” tills nästa gång det är dags för debatt följt av beslut). Alla beslut på alla nivåer måste ha stöd av en majoritet för att kunna fattas och vinna laga kraft. I ett längre brev till Gorbatjov i december 1986 invigde Jakovlev honom i sin hemliga plan, varefter Gorbatjov svarade honom helt kort: “Vänta lite. Tiden är inte mogen.” Mer om detta kommer i ett separat inlägg.
Detta var en avvikelse från ämnet för detta inlägg, men en nödvändig sådan för förståelsen av hur det psykologiska klimatet i det sovjetiska samhället förändrades, hur människor gick från att leva i ett tryggt samhälle med viss informationsknapphet och måttfull censur, som i första hand var avsedd att skydda individen och samhället från såväl inre som yttre fiender, till att fullkomligt dränkas i ett enormt informationsflöde, mest bestående av lögner och halvsanningar, uppblandat med en och annan sanning, i ett samhälle, där censuren på tröskeln till 90-talet var helt avskaffad. Ingen censur alls. Det fria ordet utan personligt ansvar i helt fria massmedia utan publiceringsansvar. Ingen övervakning från KGB. Inget samhälle skulle i längden kunna överleva detta. Viss censur och vissa tabun finns i alla samhällen. Utan detta går samhället under. Det fria ordet är en myt. Ordet kan aldrig vara helt fritt utan några som helst begränsningar.
I Ryssland beskriver många slutet av sovjettiden med uttrycket: “Ur snart sagt varje strykjärn kom en lögn om bland annat Stalinterrorn, där antalet offer plussades på med tiotals miljoner ända upp till 110 miljoner mördade offer, eftersom somliga ansåg att det verkliga antalet offer inte räckte till för att kunna framställa Stalins Sovjetunionen som ett Ondskans Imperium, omöjligt att reformera. Andra exempel på lögner som kom ur snart sagt “varenda strykjärn” var myten om svältkatastrofen (Holodomor) i Ukraina 1932-33, där Stalin påstås ha utnyttjat långvarig (global!) svår torka, ledande till (global!) svält, för att genomföra folkmord på etniska ukrainare. Här lyckades man komma upp till 10 miljoner döda offer, utan att ha några som helst autentiska historiska dokument att stödja sig på. Det bekymrade historieförfalskarna föga att flera miljoner människor svalt och svalt ihjäl under dessa år, på grund av denna långvariga extrema torka, som drabbade inte bara delar av Sovjetunionen, utan stora delar av världen, såsom delar av Östeuropa och USA. Påståendet att 66 miljoner ortodoxa kristna ryssar skulle ha mördats av Bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen 1917 är ett exempel på kreativ omskrivning av historien, utan trovärdiga källor att stödja sig på. Man skrev om historien för att få sovjetmedborgarna att acceptera perestrojkan, och för att behaga västvärldens maktelit. Utvalda sovjetiska historiker av liberalt snitt kom då att bekräfta många av de lögner vi västerlänningar har matats med. Det som nu ekar allt högre och alltmer olycksbådande i Ukraina är det sorgliga faktum att den ukrainska sovjetrepubliken alltsedan perestrojkan sattes igång och fram till Sovjetunionens (lagliga eller olagliga?) upplösning, steg för steg kom att förvandlas från ett broderfolk, välvilligt inställt till det ryska folkslaget (en av tre grenar på samma träd) till ett anti-Ryssland. Utvecklingen gick gradvis och förrädiskt smygande. Efter 2014 kom Ukraina att ta ytterligare ett radikalt steg till att bli ett anti-Ryssland, ett Ukraina, vars politiska ledning och ett hjärntvättat folk skulle komma att bli alltmer fientligt inställt mot Ryssland. Droppen som fick bägaren att rinna över för Rysslands del var Ukrainas uttalade avsikt att ansöka om medlemskap i NATO.
Nu tillbaka till den 8 december 1991 i Sovjetunionen. Ledarna för de tre sovjetrepublikerna, nämligen den ryska, den vitryska och den ukrainska, förklarade högtidligt att Sovjetunionen kommer att upplösas. President Gorbatjov gav grönt ljus åt detta beslut. Sex frågor måste ställas. Svaren på dessa frågor ger svaret på frågan jag ställde i rubriken: Är Ukraina en legitim statsbildning?
Fråga 1: Var beslutet att upplösa Sovjetunionen lagligt eller olagligt?
Svar: Beslutet att upplösa Sovjetunionen var olagligt, eftersom ingen ledare för någon republik hade fullmakt att ta ett sådant beslut. Det fanns inget lagrum i republikernas konstitutioner att ta beslut om unionens fortsatta existens, inte ens om ledarna för samtliga republiker hade velat upplösa unionen.
Fråga 2: Om lagligt: Ratificerades beslutet i rätt instans?
Svar: Nej. Även om beslutet hade varit lagligt, skulle det inte ha kunnat vinna laga kraft, eftersom det ratificerades av de högsta lagstiftande församlingarna (Högsta Sovjeterna) på republiknivå.
Fråga 3: Om olagligt: Existerar Sovjetunionen än idag?
Svar: Ja. I strikt juridisk mening ägde Sovjetunionens upplösning aldrig rum. Dessutom är dess konstitution fortfarande aktiv.
Fråga 4: Om Sovjetunionen rent juridiskt fortfarande existerar inom sina territoriella gränser, samtidigt som dess republiker inte fullbordade sina utträden ur Unionen: Vilken status har dessa forna(?) sovjetrepubliker idag? Suverän stat eller sovjetrepublik?
Svar: Eftersom utträdesprocessen aldrig fullbordades i något enda fall, vann beslutet att utträda ur unionen inte laga kraft för någon enda republik. Ingen republik kunde uppnå status som oberoende statsbildning inom en union som aldrig upplöstes. De “forna” republikerna är inte forna utan alltjämt sovjetrepubliker.
Fråga 5: Vilket lagstiftande organ hade fullmakt att ta beslut om att upplösa Sovjetunionen, och på vilken nivå fanns detta organ?
Svar: Högsta Sovjets Presidium på unionsnivå, om en majoritet av ledamöterna i Högsta Sovjet (parlamentet på unionsnivå) hade röstat för en upplösning av unionen.
Fråga 6: Vilken högsta lagstiftande församling hade fullmakt att ratificera ett beslut om att upplösa Sovjetunionen, och på vilken nivå fanns denna lagstiftande församling?
Svar: De Folkdeputerades Kongress på Unionsnivå. Endast på denna högsta lagstiftande nivå fanns ett lagrum för ratificering av beslut gällande Sovjetunionens fortsatta existens. Kvalificerad majoritet krävdes för att ett beslut om att upplösa unionen skulle kunna vinna laga kraft.
Summa Summarum
Beslutet att upplösa Sovjetunionen var olagligt. Det fanns inget lagrum för ett sådant beslut på republiknivå. Ett olagligt beslut kan naturligtvis inte vinna laga kraft, eftersom det inte kan ratificeras av någon lagstiftande instans på någon enda nivå. Det dokument, där beslutet att upplösa unionen nedtecknades hade inte mer juridiskt värde än en bit toalettpapper. Upplösningen av Sovjetunionen ägde inte rum, rent juridiskt sett. De republiker som “gick ur” unionen kunde inte få legal status som oberoende stater med okränkbara statsgränser inom en statsbildning som aldrig upphörde att existera. Dessutom fullbordade inte någon republik utträdesproceduren i fyra steg. Utträdena ägde inte rum.
Högt uppsatta jurister med doktorsgrad i Sovjetunionen varnade för de mycket allvarliga konsekvenser som det olagliga beslutet att upplösa Sovjetunionen skulle komma att få. Men de talade för döva öron. Gorbatjov var själv jurist, men gav ändå grönt ljus för beslutet att upplösa unionen, vilket var ett allvarligt brott mot landets grundlagar. Fosterlandsförräderi var den korrekta brottsrubriceringen, enligt många ryska jurister och historiker som forskar i händelseutvecklingen under sen sovjettid.
Ett mordförsök på en supermakt ägde rum under hela 1991. Offret dog fysiskt, men överlevde juridiskt.
Avslutningsvis bör tilläggas att det olagliga beslutet att upplösa unionen stred mot folkviljan, uttryckt i den folkomröstning som genomfördes den 17 mars 1991, där alla röstberättigade i hela unionen fick avkunna sin dom över Sovjetunionens framtida öde och existens. De fick ta ställning till om de önskade bevara det sovjetiska systemet (lagstiftande, verkställande och dömande maktorgan), Sovjetunionen med dess 15 republiker som en federation, enligt ett förnyat unionsfördrag, socialismen som samhällssystem, samt unionen som EN statsbildning.
Deltagandet var högt, även i de sex republiker som i strid mot konstitutionen deklarerat att de tänkte ignorera folkomröstningen och dess resultat. Dessa sex republiker var Estland, Lettland, Litauen, Moldavien, Georgien och Armenien. En överväldigande majoritet (mellan knappt 77% och 98%) svarade JA på samtliga ovannämnda frågor. Trots tomma hyllor i butikerna i drygt två år. Folket var förvånansvärt motståndskraftiga mot den massiva hjärntvätt de utsatts för under hela perestrojkan. Sovjetsystemets och socialismens motståndare (“liberaler och demokrater”) slet sina hår i frustration och ilska över folkets dom. De fick lägga in en högre växel med omfattande sabotage, lögnpropaganda m.m. för att trötta ut folket, vända opinionen och försöka kanalisera ett växande missnöje mot centralmakten och det socialistiska samhällssystemet. När de inte lyckades få över majoriteten på sin sida, körde de över majoriteten ännu en gång, fullbordade sammansvärjningen med en statskupp den 8 december 1991, som resulterade i den olagliga upplösningen av Sovjetunionen.
Allt det som jag har skrivit om i detta inlägg ekar allt högre och alltmer olycksbådande i det inbördeskrig som pågår i Ukraina. Mellan åren 1987 och 1991 lades en bomb under var och en av de femton republiker som ingick i Sovjetunionen. En av dessa bomber exploderade i februari 2022. Övriga bomber kommer att explodera i oviss ordning under var och en av de "forna" sovjetrepublikerna, förr eller senare. Det är en tidsfråga. Bomberna har fördröjd utlösning. Det krävs en utlösande faktor. I Ukrainas fall var det avsikten att ansöka om medlemskap i NATO. Vad tror du blir den utlösande faktorn för de Baltiska staterna? Deras tydliga strävan efter att få Ryssland att falla sönder i lika många små stater som det finns etniska grupper (folkslag) i Ryssland. I NATO är de redan medlemmar.